Är det inte lite malplacerat, på en blogg som handlar om båtrenovering? Många andra båtbyggar-bloggar och kanaler på tuben fortsätter som vanligt, kanske för att verkligheten är för jobbig, eller för att de måste få intäkter, vem vet. Jag kan inte låta detta gå obemärkt förbi, ens på en blogg om båtrenovering.

Nästan på dagen för 10 år sedan landade jag för första gången i Kiev, en stad som jag idag hittar i bättre än i Stockholm. Allt sedan dess har jag besökt landet och de vänner jag har där. Vänner som kommit mig riktigt nära och som jag bryr mig oerhört mycket om. Jag var där på senhösten 2013 bara någon månad innan Majdan-rörelsen tog fart och kulminerade med blodiga kravaller mitt i centrala stan, vilket ledde till att Viktor Yanukovych avsattes och flydde landet. Ett par månader senare annekterade Ryssland Krim. 2014 firade jag jul där. Det av Ryssland stödda kriget i Donbas hade skördat tusentals offer, vilka hedras tillsammans med de som mist livet på Majdan, just vid självständighetstorget Majdan. Sommaren 2018, den som var jättevarm hela vägen från maj till september, kom Nikolai på besök. Han firade sin 30-årsdag med oss. Vi var ute och seglade ett par dagar. En natt på Tistlarna och på vägen till Vinga dagen efter fick vi sällskap av en tumlare som följde oss i 45 minuter, lekfullt simmande fram och tillbaka under båten. Ibland upp och ner med sin ljusa mage så nära att man skulle kunnat ta på den. Ja, så låga fribord har en Späckhuggare. Senast jag var i Ukraina var för fyra år sedan, efter det kom en pandemi.

Майдан Незалежності (Självständighetstorget i Kiev) mars 2012

I takt med Putins vapenskrammel redan i höstas blev kontakterna mellan mig och min vän Nikolai allt tätare. Redan innan jul berättade han om de i förväg packade resväskorna vid dörren, att bilen alltid hade full tank och om det stora förrådet av mat. Nyår kom och jag frågade när han tänkte ge sig av från Kiev. När ryssarna går över gränsen svarade han. Vid det här laget hade vi kontakt flera gånger i veckan och jag ställde frågan om det inte var lika bra att dra nu, tänk om ryssen kommer, det blir krig och han blir inkallad och skickad till fronten. Vid det laget hade vi kontakt med bara timmars mellanrum. Den 23:e februari körde han iväg fru och barn, ut på landet till deras familjehem, för att sedan köra tillbaka till Kiev. Pandemin hade redan slagit hårt mot landet och gjort det oerhört svårt för de som jobbar inom turistnäringen, som Nikolai. Ryskt vapenskrammel och militärövningar med vasallstaten Vitryssland var spiken i kistan för Ukrainas turistnäring. Men med bra kontakter och bra tillgång till transporter kunde han lätt ta jobb som fältproducent för europeiska mediebolag. Jag minns att jag skrev till honom att han var som en katt, som alltid landade med fötterna ner. Ja, det är så vi är, vi som det Ukrainska folket, svarade han. På kvällen den 24, när bomberna regnat ner över Charkiv hela dagen och ryssarna försökt sig på att ta Hostomel, skrev han att nu är det dags att dra. Samtidigt kom beskedet att krigslagar införts med allmän mobilisering och att alla män i krigsför ålder förbjöds lämna landet. Nu dröjde det mer än ett dygn innan jag hörde av honom igen, oskadd och återförenad med sin familj ute på landsbygden ett par timmar väster om Kiev.

Redan vid den här tiden kunde man ana ett våldsmat motstånd från Ukrainas folk, inte på några sätt, ens i närheten av hur det var vid annekteringen av Krim 2014, där det, den misstänkt odemokratiska folkomröstningen till trots, faktiskt fanns ett stort stöd för att leva under Rysk flagg. Så på lördagen pratade jag och min vän länge över telefon och sakta började pusselbitarna falla på plats. Nikolai berättade om ”the new normal” en fras vi vant oss vid här hemma och som kanske förknippas med zoom-möten, munskydd och ett evigt petande i näsan, men som för Nikolai nu innebär att bygga skyddsrum, blanda molotov cocktails och aktivera ett stort kontaktnät utomlands. Min fråga vad som skulle få honom att försöka fly landet behövde till slut inte ställas. Efter nästan två timmar stod det helt kart att det svaret skulle bli ”inget”.

Ett folk som upplevt världens värsta atomkraftskattastrof, tagit sig ur kommunistdiktatur och en fattigdom på gränsen till statsbankrutt, till fria och demokratiska val, yttrandefrihet, pressfrihet, en fredlig revolution och en blodig dito – inom loppet av 36 år – kommer ALDRIG nöja sig med något mindre. De dör hellre än att låta sig kuvas.

I backspegeln skymtar jag en mörk dammig framtid. Långt där bak ser jag Grozny, en stad som efter det andra Tjetjenienkriget knappt ens låg i ruiner utan snarare grus och rök. En bit framför syns Syrien. Båda verk av Putin, där hans valhänta försök att bomba bort folks tankar om ett annat liv, lett till djävulskt lidande för civilbefolkningen.

En vecka senare, när jag stod i källaren och lackade urmonterade delar av pentryt kom ett videomeddelande. Nikolai förklarar att det är ett svårt beslut men att han nu kör familjen till säkerhet utomlands. Fru och barn vinkar till mig bakifrån bilen. Jag börjar storgråta och tänker på vilken fruktansvärd situation de befinner sig i, de scener som kommer utspela sig vid gränsen till Polen då familjen behöver delas i två, där fru och barn reser vidare mot trygghet men Nikolai reser tillbaka till en ytterst osäker framtid.

Det faktum att det nu är krig i Europa är svårt att greppa. Vad som är helt obegripligt är vad Putins slutmål skulle vara. Den mest påtagliga känslan jag gått med sedan detta elände började är den av total maktlöshet. Men det går att göra skillnad, här hemma. Rysslandsfonderna kanske inte är lika fräcka längre, läge att stuva runt lite i det orange kuvertet? Skall du lägga nytt trädäck kanske du kan låta blir sibirisk lärk? Varje lördag anordnas det demonstrationer i alla större städer. Här i Göteborg brukar de ofta avslutas kring ryska konsulatet på eftermiddagen. Gå dit, visa ditt stöd, visa att du tagit ställning!

слава українцям!